det var fan på tiden

Nikanor Teratologen får stipendie av Svenska Akademien
2010-05-07 • Svenska Akademien har tilldelat författaren Nikanor Teratologen det Beskowska resestipendiet.

Han slog igenom sommaren 1992 med sin debutbok "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen". Den är ofta hyllad som välskriven, men blev också kritiserad för att innehålla våldsromantik och för att hysa nazistiska böjelser. Flera Norstedtsförfattare reagerade med avsky och förlaget avslutade samarbetet. Förlaget Vertigo släppte senare boken i en något redigerad variant.

Beskowska resestipendiet utdelas vartannat år av Svenska Akademien.

Prissumman är på 70 000 kronor (2008) och utgår ur donationsmedel efter Bernhard von Beskow, Svenska Akademiens ständige sekreterare 1834–68, och hans maka, till förmån för vitterhetsidkare.

Beskowska resestipendiet (Svenska Akademien):
http://www.svenskaakademien.se/web/ Beskowska_resestipendiet_2.aspx

Nikanor Teratologen (Vertigo):
http://www.vertigo.se/index.php?id= 14&AUTHOR=21

Nikanor Teratologen (Wikipedia):
http://sv.wikipedia.org/wiki/Niclas _Lundkvist

mikronovell

Vi rånar henne med en spruta full av blod. Mitt blod, min hiv-smitta. Hon skakar och säger att hon har barn.

Alla har barn, säger jag. Jag har barn och är själv ett.

Hon fortsätter att gråta.

Erik lägger sin hand över hennes hals. Det blir inte alltid som man har tänkt sig med livet, säger han.

Jag drar upp min tröja, visar alla små ärr över magen.

Titta, säger Erik och drar ner henne på knä.

Sprutan läcker.

Ärren hårdnar, säger jag, vissa dagar kan jag inte vrida mig, när det är kallt ute.

Hon säger att hon har barnbarn, att vi inte kan göra så här mot henne.

Erik säger att hon borde veta vad världen har gjort mot oss, och att den gång på gång bevisar att vi kan göra vad som helst mot vem som helst.

http://www.wix.com/andreaskarlsson/bocker

från andreas till andreas

- Vad skriver du helst om?

- Vardagen på steroider. Sånt man kan läsa om i tidningen som har en tendens att överträffa fiktionen. Händelser som är otroliga men som lika gärna skulle kunna hända i verkligheten. Världen är trots allt ganska märklig.

- Något projekt på gång?

- Håller på att korra Alla Vill Dö och skriver på ett nytt projekt som än så länge går under namnet Modermaskinen.

- Hur kommer ditt liv se ut ett år framöver?

- Jag kommer att studera på heltid på Författarskolan i Lund och därmed skriva väldigt mycket. Jag ska gå upp tidigt, dricka kaffe och gå till gymmet för att komma hem och ta mig en whisky.

- Och efter det?

- Tillbaka till verkligheten. Jag vet inte. Försöka söka stipendier och skicka iväg mycket manus till olika förlag, försöka få noveller publicerade. Fortsätta uppdatera bloggen och hemsidan där texterna finns.

- Vad händer om du inte blir förlagd?

- Ingenting. Texterna publiceras på hemsidan och det scenariot lämnar ingen förvånad. Nästa projekt påbörjas och allting börjar om.

- Men är inte det vitsen? Att bli publicerad?

- Både jag och nej. Jag vill ju bli publicerad men det är inte därför jag skriver. Det vore ju tragiskt om det vore så, och så skulle texterna se helt annorlunda ut också.

- Men samtidigt arbetar du hårt för att bli det.

- Det handlar om drömmen att få bekräftelse, och att få möjlighet att dra ner på arbetstimmarna så att man kan skriva mer. Det är slitsamt att arbeta heltid och skriva på samma gång. Det håller inte i längden, inte för mig i alla fall.

- Men vad händer om du aldrig blir publicerad då?

- Ingenting. Det förändrar ingenting.

- Men är det inte tragiskt om du skulle skriva hela livet utan att bli publicerad?

- Vissa skulle nog tycka det.

- Inte du?

- Jo. Men Van Gogh sålde inte speciellt bra under sin livstid och Kafka blev inte ens förlagd.

- Van Gogh blev psykiskt sjuk och skar av sig örat och Kafka dog i TBC.

- Jaha...

- Planerar du på att göra någonting liknande?

- Det får vi se.

- Så du tänker bara skriva utan att ha en tanke på en riktig utbildning eller ett bra betalt jobb?

- Man får prioritera.

-Så du kommer att vara nöjd med att sitta i en etta vid 45 års ålder och fortfarande skicka in manus som ingen vill ha samtidigt som du har dåligt med pengar?

- Knappast nöjd. Men blir det så, så blir det så.

- Du är en drömmare, Andreas.

- Du med, Andreas.

när verklighet överträffar fiktion

Idag stod det i Metro att en man blivit friad för misshandel av en bläckfisk.

Sug på den meningen.

Det som hade hänt var att han upplevde att bläckfisken avancerade mot hans flickvän och i blind svartsjuka inledde han en brottningsmatch med djuret på en dansgolv på en klubb och petade denna i ögat.

Det är sånt här som gör livet värt att leva.

En man ville få fram ett budskap. Det fick han, med bravur.
Jag beundrar sånt här.

kan man skriva vad som helst?

Kort svar: Ja och nej.

Långt svar:

Nej.
Detta är kanske en självklarhet för många. Svenska deckare skulle bli ännu sämre om huvudkaraktären(alltså en lönnfet medelålders man eller en ung tränad kvinna med kung fu-färdigheter)skulle få magiska krafter och börja manipulera med sin tillvaro. Det blir inte speciellt trovärdigt. Detta är just ett problem med den magiska realismen för många, också den yngre genren urban fantasy, som egentligen är samma sak, som blivit populär på senare år. Exemplet med Jesus som står och röker på balkongen antar jag att många har stött på både i recensioner och litteraturartiklar. Salman Rushdie har ju också fått en hel del kritik för detta otrovärdiga genren leker med. Man stöter ju på en hel del problem om alla börjar dricka rosa kaffe i texten om den egentligen vill belysa de orättvisa förhållandena i underbetalda städjobb. Ett ytterligare problem med detta är också formatet. Kan ska vara konsekvent här och inte börja klippa in textrutor någon enstaka gång bara för att det är kul. Det måste finnas en helhet om en tanke bakom det, annars så strykes det säkert av en redaktör om han/hon mot all förmodan vill ta sig ann projektet. Förändringar i formatet kan bli väldigt förvirrande för läsaren. Till och med kursiva inlägg som ska vara karaktärernas tankar är enormt retande.
Ja.
Salman Rushdie har nått framgång(med ett visst pris) och Haruki Murakami är ju internationell storsäljare som väver in realism och katt-viskare tillsammans med japansk mytologi. Titta sedan på urban fantasygenren som blivit omåtligt populär bland ungdomar.
Varför ska någon annan säga till dig hur och vad du ska skriva? Bara fantasin sätter gränser och fantasin har inga gränser. Tänk om du skapar någonting nytt, en helt ny genre eller historiestruktur som ingen tidigare använt sig av tack vare att du struntade i reglerna.
Tänk om Jack Kerouac, Chuck Palahniuk, Johan Jönsson och William S. Burroughs hade brytt sig om regler. Tänk om impressionisterna hade gjort det.
Det är många författare som ger tips och skriver om vad man för göra och inte göra. Alla dem värkar ha olika regler som utesluter varandra och lyssnar man på alla kan man snart inte skriva någonting. Varför inte chocka dina läsare genom att introducera ett plötsligt meteorregn eller att husdjur kräver att få välja sina ägare? Det är ju kul och det ska vara kul att skriva även om en skitnödig recensent som alla lyssnar på just detta årtionde inte tycker så.
Måste jag ens påminna om Koranen, Bibeln eller vår käre Lovecraft?

http://www.wix.com/andreaskarlsson/bocker

planerad höstläsning

Ian McDonald: The Dervish House

Ian McDonald: River of Gods

Ian McDonald: Desolation Road

Dan Simmons: Song of Kali

Nikanor Teratologen: Att hata allt mänskligt liv

Salman Rushdie: Luka and the Fire of Life

Jonas Wessel: Kadaverlandet

Ayn Rand: Urkällan

Joseph Conrad: Mörkrets Hjärta

Poppy Z. Brite: Exquisite Corpse

+ kurslitteratur.