lördag 28 augusti 2010

mikronovell


Vi rånar henne med en spruta full av blod. Mitt blod, min hiv-smitta. Hon skakar och säger att hon har barn.

Alla har barn, säger jag. Jag har barn och är själv ett.

Hon fortsätter att gråta.

Erik lägger sin hand över hennes hals. Det blir inte alltid som man har tänkt sig med livet, säger han.

Jag drar upp min tröja, visar alla små ärr över magen.

Titta, säger Erik och drar ner henne på knä.

Sprutan läcker.

Ärren hårdnar, säger jag, vissa dagar kan jag inte vrida mig, när det är kallt ute.

Hon säger att hon har barnbarn, att vi inte kan göra så här mot henne.

Erik säger att hon borde veta vad världen har gjort mot oss, och att den gång på gång bevisar att vi kan göra vad som helst mot vem som helst.