- Vardagen på steroider. Sånt man kan läsa om i tidningen som har en tendens att överträffa fiktionen. Händelser som är otroliga men som lika gärna skulle kunna hända i verkligheten. Världen är trots allt ganska märklig.
- Något projekt på gång?
- Håller på att korra Alla Vill Dö och skriver på ett nytt projekt som än så länge går under namnet Modermaskinen.
- Hur kommer ditt liv se ut ett år framöver?
- Jag kommer att studera på heltid på Författarskolan i Lund och därmed skriva väldigt mycket. Jag ska gå upp tidigt, dricka kaffe och gå till gymmet för att komma hem och ta mig en whisky.
- Och efter det?
- Tillbaka till verkligheten. Jag vet inte. Försöka söka stipendier och skicka iväg mycket manus till olika förlag, försöka få noveller publicerade. Fortsätta uppdatera bloggen och hemsidan där texterna finns.
- Vad händer om du inte blir förlagd?
- Ingenting. Texterna publiceras på hemsidan och det scenariot lämnar ingen förvånad. Nästa projekt påbörjas och allting börjar om.
- Men är inte det vitsen? Att bli publicerad?
- Både jag och nej. Jag vill ju bli publicerad men det är inte därför jag skriver. Det vore ju tragiskt om det vore så, och så skulle texterna se helt annorlunda ut också.
- Men samtidigt arbetar du hårt för att bli det.
- Det handlar om drömmen att få bekräftelse, och att få möjlighet att dra ner på arbetstimmarna så att man kan skriva mer. Det är slitsamt att arbeta heltid och skriva på samma gång. Det håller inte i längden, inte för mig i alla fall.
- Men vad händer om du aldrig blir publicerad då?
- Ingenting. Det förändrar ingenting.
- Men är det inte tragiskt om du skulle skriva hela livet utan att bli publicerad?
- Vissa skulle nog tycka det.
- Inte du?
- Jo. Men Van Gogh sålde inte speciellt bra under sin livstid och Kafka blev inte ens förlagd.
- Van Gogh blev psykiskt sjuk och skar av sig örat och Kafka dog i TBC.
- Jaha...
- Planerar du på att göra någonting liknande?
- Det får vi se.
- Så du tänker bara skriva utan att ha en tanke på en riktig utbildning eller ett bra betalt jobb?
- Man får prioritera.
-Så du kommer att vara nöjd med att sitta i en etta vid 45 års ålder och fortfarande skicka in manus som ingen vill ha samtidigt som du har dåligt med pengar?
- Knappast nöjd. Men blir det så, så blir det så.
- Du är en drömmare, Andreas.
- Du med, Andreas.
