Varför kom man inte på att man ville bli författare vid 45 istället?
Ofta önskar jag att jag hade haft ett intresse för att tjäna hutlöst med pengar istället. Då hade jag pluggat upp min matte och blivit ingenjör, arkitekt eller läkare. Så blev det inte. Det tidiga intresset för skapande medförde ett stort handikapp som gjorde att man ständigt hade tankarna någon annanstans. Det fanns inte en tanke på att utbilda sig enbart för pengarnas skull, och det är både bra och dåligt. Men så blev det i alla fall och än är det inte för sent men intresset för att bli VD för AstraZeneca har aldrig infunnit sig.
Jag gillar ju att skriva, jag kunde ju bli journalist, få leva lite och få nya intryck. Nej. Det skulle påverka skapandeprocessen om jag skrev på ackord. Det skulle kanske bli tråkigt att komma hem och sätta sig framför datorn igen, jag kanske inte skulle klara av att producera någon text alls om jag var tvungen att sitta på ett kontor och tolka tredjehands information helt utan personliga åsikter.
Nej tack.
Man ha utvecklat ett tidigt intresse för datorer, men istället bestämde jag mig för att inte förstå någonting tekniskt från första början och så gick den rymdkapseln. Jag kunde ju ha gjort TV-spel, berikat världen med en ny sökmotor eller producerat en betal-porrsida som jag tjänade fula pengar på.
Men icke.
Man skulle ha ett riktigt tufft film-jobb, som Leonardo Di Caprio i Inception, smyga in i folks drömmar och stjäla information, ha ett mörkt förflutet och ha folk som jagar en på intressanta platser på jorden.
Men kom igen nu.
Istället jobbar jag kommunalt och försöker att gå ner i tid. Jag kommer hem halv fem varje dag, trött och lite irriterad och försöker tillföra någon sorts mening till vardagen. Eftersom jag aldrig utvecklade ett intresse för att tjäna pengar så känns det ju meningslöst att arbeta även om det är nödvändigt, inte förrän man kommer hem för att trycka ur sig ett par sidor text får man känslan av att man gjort någonting vettigt.
Men så är det ibland. Inte bara för mig utan för de flesta med författarambitioner som inte haft framförhållningen att skaffa ett högbetalt halvtidsarbete eller en rik flick/pojkvän som kan försörja ens konstnärliga geni som någon dag kommer att påverka världen.
Men det finns det tyvärr få av. Och så tror jag inte att man vill bli försörjd efter att man är 18 år om man inte är lat, har en diagnos eller drogproblem.
Men Andreas, ryck upp dig nu och skriv svenska, svårmodiga deckare istället" Det är där pengarna finns. Du skulle ju kunna jobba som polis och få intressanta inblickar från den riktiga deckarvärlden! Gud va intressant!
Jag vägrar.
Den ballongen borde spricka snart, och gör den inte det så blir jag förvånad ännu en gång, jag som trodde att folk skulle tröttna på hip-hop och rnb för ett decennium sedan.
Ja, så länge man inte är en äkta siare slår prognoserna ständigt fel.
Men Andreas, vad ska du göra då? Är detta hållbart i längden?
Nej, det är det inte. Inte om jag vill ha normalt blodtryck och inte börja få hjärtflimmer redan när jag är 35.
Men sånt är livet, eller?
Om två veckor börjar jag på författarskolan i Lund. Då får jag äntligen skriva på heltid i ett år. Det känns overkligt. Jag som producerat tre böcker på nästan lika många år under tiden jag arbetat heltid. jag kommer att göra en Stephen King och hosta ur min en 800-sidors roman på en vecka. Jag kommer att gå upp och ta en lång morgon, äta en god frukost och dricka kaffe medans jag knåpar på en onödigt överarbetad plotline helt i tystnad. Eller till Skitsystem.
Sedan efter ett år, så början det här inlägget om igen.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar